carolinevictoriakeckii

saknaden finns där hela tiden, den gör ont.
den gör större smärta än vad man tror att den kan göra.
för nästan två år sen va ja hel.
de fanns ingenting ja saknade, ja hade allt ja behövde
för att gå upp på morgonen med ett leende på
läpparna, för ja visste att du fanns där.
vad ja än gjorde, så va de du&jag!

vänskapen vi hade, den va så sjukt unik.
de va många som såg upp till oss.
anledningen till att dom såg upp till oss,
va på grund av våran vänskap, allt vi hade.
de fanns ingen som någonsin hade haft något liknande.
vi gjorde allt tillsammans!
vi höll varandra i handen och gick igenom allt,
hur tufft och jobbigt de än va..
de fanns inte en ända dag som man kände sig
ensam. ja visste att du alltid fanns där!

sen hända nått, och allt va inte lika självklart längre.
vi hade inte varandra där, som vi en gång haft.
allt försvann mer och mer med tiden, och tillslut
fanns de ingenting kvar.
för mig va de helt ofattbart.
ja kunde inte fatta vad ja hade förlorat,
allt ja hade gått miste om. de försvann så fort...
hade ja kunnat just då, så hade ja gjort allt
för att kämpa emot, och försöka lösa allt.
men just så trodde ja bara att de va en
break down, som alla kan ha, men de visa sig vara mer än så.
de va min bästa vän som försvann, allt som betydde
någonting för mig just då.
ja hoppas på att någon gång få tillbaka
allt vi delade tillsammans.
ja älskar ju dig..

ett av alla tusen minnen vi hade..