carolinevictoriakeckii

kärlek? va är de egentligen.
ja har alltid trott att de har varit nått underbart, nått som ska göra en lycklig, lugn, och göra livet underbart.
men de är ju precis tvärt emot? de är fruktansvärt förvirrande, man går med en oro längst in i kroppen hela tiden, och blir man sårad så vill man bara här ifrån! eller? de kanske bara är såhär för mig?

ja börjar tro att kärleken tar dö på mej innifrån. ja bara faller längre och längre ner, får ingen kontroll på mitt liv längre.
ja faller i bitar, och hittar ingenting som kan ta mig samman igen.
så som ja ser de finns de ingen chans att ja kan ta mig upp till toppen igen.
ja är nere på botten, igen.. och denna gången tror ja att jag är här för att stanna.
de börjar kännas som om de här är min plats, där ja ska vara. de är väl lika bra att vänja sig vad att alltid ha den känslan i kroppen att aldrig känna att man räcker till, att man alltid är sämre än alla andra och att man aldrig kommer känna nått annat..



förlåt för detta deppiga inlägg, men detta är vad min dag har bestått utav. ja har gått och tänkt på detta hela dagen, och de har dragit mej längre och längre ner..

godnatt..